Det har alltid varit en naturlig sak för mig, det att jag är adopterad. Jag har vetat om det ända sen jag var riktigt liten. Antagligen valde mina adoptivföräldrar att berätta det strax innan vi skulle fara till fastlandet och hämta min lillebror från samma barnhem som jag kom ifrån. Jag var 3 ½ år gammal, men den resan har jag inget minne ifrån. Sedan växte jag upp med mina bröder och föräldrar i en bekymmersfri barndom. I en familj som vilken annan familj som helst.
Jag är född 1970 och adopterad via Rädda barnen till Åland ca 6 månader senare. Efter att min bror och jag adopterats fick mina föräldrar plötsligt ett biologiskt barn. Det har aldrig varit ett ’bekymmer’ för oss, att av oss syskon så är två adopterade och en är biologisk. Det var ingenting jag funderade på, trots att kompisar kunde fråga; ”Hur känns det att vara adopterad?” Eller ”Vet du inte alls vem din ’riktiga’ mamma o pappa är?” Vi fantiserade om vem mina föräldrar kunde vara, någon känd skådespelare kanske? När jag närmade mig tonåren började funderingarna gällande mitt ursprung. Nyfikenheten från andra bidrog säkert till att ett frö började gro. Jag blev nyfiken på mina rötter. Vem är jag och varifrån är jag hemma?
Mina föräldrar har alltid gett sitt stöd och svarat på mina frågor och funderingar. Dom berättade det dom visste om min bakgrund. Där kom en ny fundering med i bilden; jag har vuxit upp som svenskspråkig men min biologiska släkt är finskspråkig. Mina adoptivföräldrar kunde finska och min far har även varit finsklärare på Åland. Men som ordspråket lyder ”skomakarens barn går runt i trasiga skor”, gällde detta även vår familj. Våra föräldrar pratade inte finska med oss barn. Det föll sig helt enkelt inte naturligt att prata finska, då man bor på Åland. Kanske det var så. Men nu med facit i handen, skulle jag gärna ha lärt mig finska då. Jag läste nog finska i skolan, men det räckte inte riktigt till. Med tanke på min bakgrund, med både adoptivsläkten och biologiska släkten från Finland, så är jag inte ålänning. Jag bor på Åland men jag känner mig mera som en finne. Tack vare sommarvistelser i barndomen, ensam hos finskspråkiga släktingar där jag fick bo på en bondgård och ta hand om grisar, så lärde jag mig finska behjälpligt. Jag fick nog ett ”språköra” och har haft lättare att lära mig efter det.
Glädjen är stor när jag kan resa till fastlandet och hälsa på mina nyfunna släktingar.
I vuxen ålder upptog jag sökandet efter mitt ursprung, eftersom jad kände mig att många bitar fattades i livspusslet. Vem liknade mina barn på? Hur ser det genetiska arvet ut? Nyfikenhet över vad jag eventuellt kunde hitta tog över. Språkbarriären fanns där, men jag fick hjälp av min tvåsprpkiga man. Till slut fick jag kontakt med mina biologiska släktingar. Deras glädje och förvåning över att träffa mig var stor. De hade inte känt till at jag fanns! Flera pusselbitar föll på plats, men några känner jag att ännu saknas.
Mitt hem är här på Åland tillsammans med min man och vår fem fina barn. Vårt smultron ställe är stugan i Eckerö, där vi om somrarna badar bastu och simmar i havet. Glädjen är stor när jag kan resa till fastlandet och hälsa på mina nyfunna släktingar som även varit hit och hälsat på. Trots avståendet och språket.
-Petra
