De aktuella diskussionerna kring internationella adoptioner och illegala handlingar i såväl Nederländerna som Sverige har hos Sabina Söderlund-Myllyharju, vuxen internationellt adopterad, lyft funderingar gällande den egna adoptionsbakgrunden och hur adoptionspraxisen idag ser ut.
Denna text har ursprungligen publicerats på Sabinas personliga Facebook-sida (länken till den ursprungliga FB-texten), men getts tillstånd att även publiceras i vår blogg.
———————————–
Den senaste tiden har min feed fyllts med stora nyheter från bl.a. Nederländerna, Schweiz och Sverige. Nederländerna stoppar all internationell adoption till följd av en rapport som visar att det förekommit oegentligheter och illegala adoptioner. I Schweiz påbörjade man en liknande undersökning och i Sverige kämpar nu framför allt vuxna adopterade från Chile, men också många andra, för att en statlig undersökning ska tillsättas så snart som möjligt.
När jag märkte att det bubblar under ytan på adoptionsfältet började det också hände saker i mig. Jag hade under en längre tid observerat att fler och fler vuxna adopterade kraftigt tog ställning emot adoption i de internationella kretsar jag rörde mig i på sociala medier. Men vadå, att helt och hållet sluta? Det lät främmande för mig. Jag hade själv tänkt på liknande vis för många år sedan, men så hade jag kommit fram till att det ändå är lite väl radikalt. Så kan man ju inte tänka. Inte så länge det finns föräldralösa barn.
Men häromkvällen lyssnade jag på en diskussion där en svensk adoptant öppet ställde sig i gapet för de illegalt adopterade barn som nu kräver att Sverige tar sitt ansvar. Hon stödde dem helhjärtat, trots att detta troligt kommer att inverka negativt på hennes egen livssituation. Mitt hjärta blev varmt då hon som adoptant ville göra sitt allt för att inte riskera att hennes barn i framtiden skulle ifrågasätta systemet på samma sätt som de stulna barnen idag.
Mitt hjärta blev varmt då hon som adoptant ville göra sitt allt för att inte riskera att hennes barn i framtiden skulle ifrågasätta systemet på samma sätt som de stulna barnen idag.
Min egen adoption gick inte heller rätt till, och detta har gett upphov till en rad olika känslor i mig. Det har varit allt ifrån sorg över att inte ha fått växa upp med min biologiska familj, till ilska över att systemet varit så bristfälligt. Hur kunde jag på ett så slutgiltigt sätt bli flyttad från en kontinent till en annan med hjälp av förfalskade papper? Att personer blivit dömda och straffade är visserligen på sin plats, men varför försökte man inte återförena mig och dussintals andra barn med våra ursprungliga familjer?
Samtidigt får jag enorma skuldkänslor över att ens tänka så här, för jag har ju fått ett bra liv i Finland. Vem är jag att klaga, egentligen? Men det är inte fråga om otacksamhet. Jag är visst tacksam över mycket, inte minst över att mina tre barn får växa upp i ett så fantastiskt land som Finland. Men att vara tacksam över att ha blivit separerad från min första mamma? Hur kan jag någonsin sluta undra över varför mina identitetshandlingar förfalskades i samband med min adoption? Blev jag såld? Ville min första mamma det här?
Nu är det så länge sedan jag blev adopterad att det skedde privat och utan hjälp av något adoptionstjänstorgan, liksom utan den kontroll dessa kan utöva idag. Jag är glad att vi i dagens Finland reglerar adoptionsverksamheten på ett helt annat sätt, så att vi verkligen kan försäkra oss om att allt går rätt och riktigt till när vi placerar barn genom internationell adoption. För visst är det väl så? Visst är det väl barnets bästa som står i fokus, såsom barnkonventionen påbjuder? Visst väljer vi att utan dröjsmål agera när det framkommer oegentligheter i adoptionsverksamheten?
Jag hoppas att adopterade, adoptivföräldrar och adoptanter kan vara förvissade om, att var och en som jobbar med adoptioner i Finland idag utan samvetskval kan säga att allt är under kontroll. Jag hoppas att adoptionstjänstorganen Interpedia, Rädda barnen och Helsingfors stad än så länge valt tystnad eftersom de inte har något som helst att dölja. Samtidigt är det väl knappast bara jag som tänker, att en oberoende statlig undersökning nog ändå skulle vara på sin plats, också i Finland.
———————————–
Sabinas text finns även att läsas på engelska här: Finland’s adoptions are similar to the Dutch
(översättning av Fiona Chow)