När jag tänker på min adoption är det inte enbart med glädje, utan oftast med blandade känslor. Det är en del av mig och min bakgrund, och visst har den fört med sig glädje, men också sorg och andra, mera komplicerade känslor. För mig är alla känslor jag har värdefulla och nödvändiga på sitt eget sätt. Det är kanske därför jag känner mig främmande inför att bara fokusera på det positiva i att vara adopterad, efter att som vuxen ägnat mycket tid och arbete åt att namnge och acceptera de olika känslor jag har.
Jag tror att det är viktigt att kunna ha alla blandade känslor närvarande i mig samtidigt, liksom jag tänker att det är viktigt att kunna acceptera sig själv som man är. Det finns kanske en allmänt accepterad tanke om att man som adopterad bara är tacksam och glad. Och även om man också är det, så kan man även ha andra känslor, som det kan vara svårt att tala om, eller ens känna igen. Det är viktigt att kunna ge utrymme också för svåra känslor och att få känna och uttrycka dem. Det är viktigt för mig att jag kan känna mig som jag är. Jag är jag, med min egen historia, som ännu pågår.
JAG ÄR JAG,
MED MIN EGEN HISTORIA, SOM ÄNNU PÅGÅR.
Vad är då adoptionsglädje för mig idag? Jag kan känna glädje över att jag faktiskt känner och kan acceptera komplexiteten i att vara adopterad. Jag kan känna glädje över att jag har ett brett perspektiv på hur olika vi vuxna adopterade är, och på samma gång ser likheterna.
Jag kan känna glädje över att ha en bredare personlig uppfattning än de flesta av hur biologi, släktskap, kärlek och kunskap flätar oss människor samman. Jag är oerhört tacksam för att ha dessa “glasögon” som också hjälper mig i mitt arbete på det sociala området.
En sak som jag är väldigt glad över är föreningen jag varit med att grunda. År 2011 gick jag med i en Facebook-grupp som var till för vuxna adopterade. Jag gick med i gruppen för att jag just då hade ett stort behov av att tala med andra adopterade och utbyta erfarenheter. Denna grupp växte så småningom till en förening, Adopterade Finland rf, som efter att ha fungerat i 7 år fusionerades med Adoptivfamiljer rf denna vår.
Denna förening har betytt mycket för mig under åren då jag varit aktiv inom föreningen och styrelsen. Det allra viktigaste har varit alla de människor jag fått bekanta mig med genom den. Alla ni vuxna adopterade som genom era olika historier och perspektiv varit med och breddat mitt, utan er hade jag aldrig varit den jag är idag. Vilken styrka det finns i kamratstöd, i att kunna dela erfarenheter. Att känna igen sig i någon annans historia är glädje, men också att känna olika, att hitta nya perspektiv. Jag är glad över er alla i AF, och glad över att vi fortsätter vår resa tillsammans med Adoptivfamiljer rf.
För mig är adoptionsglädje att känna att jag har ett sammanhang, allt det jag lärt mig om adoption och adopterade genom åren, allt det jag lärt mig om mig själv. Min adoptionsglädje är att jag vet att jag kan ge utrymme och uttryck för alla de känslor kring adoptionen jag har, och undersöka dem i lugn och ro. Min adoptionsglädje är att jag kan dela med mig av det jag lärt mig till andra.
Annika
Kolumnen publicerades i Adoptioperheet-tidningens andra nummer 02/2018, vars tema är Adoptionsglädje. På spalten “Adoptoidun ajatuksia” delar unga och vuxna adopterade med sig av sina tankar och livserfarenheter. Denna gång reflekterar 37-åriga, nationellt adopterade Annika Oldenburg kring tematiken Adoptionsglädje.
